Svensk idrott behöver fler riktiga journalister som Jenny Modin

EM-målvakten leker och stojar som ett föredöme för svensk fotboll.


Expressenreportern Jenny Modin såg en nyhet och skötte sitt jobb: Hon berättade om den.

Det får hon nu skit för – inte minst från profilerade kollegor vars ”kärlek” till sporten är större än journalistiken.

Johan Wiland tyckte säkert precis som sina lagkamrater att det var lek och stoj, där han stod på alla fyra med neddragna shorts. Det är inte en mobbad fotbollsspelare vi ser på Jenny Modins bilder.
Men när den svenska EM-truppen måttar skott mot en målvaktsröv är det inte bara en lek. Var och en av de spelare som tagits ut till landslaget är en förebild för hundratusentals barn och ungdomar i fotbollsföreningar över hela Sverige.

Det verkar man dock ha svårt att förstå, på flera håll.

Spelaren Anders Svensson kallade Expressens reporter för ”lögnaktig” och ”patetisk människa” (hur nu tv-bilder på nakna målvaktsrövar kan ljuga). Det var säkert ett ogenomtänkt uttalande, men ändå talande för hur lite man inom Sveriges största idrott förstår problemet.
Svenska Fotbollförbundets främste företrädare, ordföranden Karl-Erik Nilsson, var i en intervju i radions ”Studio Ett” i går märkbart irriterad över uppmärksamheten och försökte snickra ihop en historia om en fotograf som ”smugit i buskarna”.

Så var det såklart inte. Flera journalister var på plats, utan att smyga i några buskar, efter den öppna träning som landslaget bjudit in till. Expressens Jenny Modin såg en nyhet och fångade den på bild.

Kända sportjournalister som TV4s Patrick Ekwall och Aftonbladets Robert Laul har gått till häftig attack mot kritikerna till den idiotiska rumpleken – och visar sig samtidigt vara utmärkta exempel på ett stort problem inom sportjournalistiken: Kärleken till sporten, om man nu kan kalla det kärlek, är större än det journalistiska hantverket.
Det är ett skämt och en skam för riktig journalistik.
Skulle en politisk reporter på samma sätt komma undan med att gång på gång aktivt skyla över när regeringen gör bort sig – eller vanemässigt kritisera kollegors granskningar för att man vill ”skydda politiken”?

EM-lagets bestraffningslekar må vara en helt vanlig händelse i ett fotbollslag, precis som dessa profilerade sportjournalister påstår. Det är precis det som är åt helvete.
Vilka barn vågar protestera mot gruppbestraffningar och hån om det betraktas som en helt normal företeelse för att ”stärka lagkänslan”?

Svensk idrott behöver fler riktiga journalister som Jenny Modin – och färre sportälskare som Ekwall och Laul.

Läs även Expressens chefredaktör Thomas Mattsson: ”Jenny Modin är dagens reporter”

3 kommentarer

Regler för kommentarer »

  1. PG Fahlström skriver:

    Landslagsspelarna och deras ledare borde förstå att deras ageranden påverkar barns och ungdomars sätt att behandla varandra. Jag vet att många fotbollskillar håller på med detta – som verkligen är en ”lek” på gränsen till mobbing. Just därför borde landslagsspelarna inte göra detta inför publik!!

  2. Andreas Krohn skriver:

    ”Skulle en politisk reporter på samma sätt komma undan med att gång på gång aktivt skyla över när regeringen gör bort sig – eller vanemässigt kritisera kollegors granskningar för att man vill ”skydda politiken”?”

    Ja. Det finns otaliga exempel på saker som sker inom politiken som inte rapporteras, men som på liknande sätt skulle kunna haussas upp till nyheter.

  3. Simon skriver:

    Visst! det är en nyhet. visst, man ska rapportera om nyheter.

    Dock kanske det blev lite väl stora proportoner på det hela. Det känns mer som en notis.

    Jag förstår problematiken. Dåliga föredömen, jo. Möjligen. Men samtidigt är det media som väljer att lyfta fram det också. Om inte media skrivit så mcket om detta, hade då svenska barn apat efter det svenska landslagets ”grisar”?

    Varje dag inträffar mobbning någonstans i Sverige vågar jag nog påstå, utan att ha kollat upp det påståendet. DET sker i alla möjliga former, med och utan boll, fysiskt och psykiskt, i skolan och utanför, IRL eller URL, i skolan eller på fritiden, bland yngre barn och bland äldre. Ibland kanske till och med på arbetsplatser och bland vuxna. Men på ett mer ”sofistikerat” och förklätt sätt, med omskrivningar och finare ord.

    Det är naturligtvis lika vidrigt för det.

    DET är något som är värt att skriva om.

    Att kalla en oskyldig lek för mobbning är på ett sätt ett slag i ansiktet, en knytnäve i magen och ett dopp i skolans toalett på rasten för alla de som faktiskt drabbas eller drabbats av mobbning på riktigt. Ingen ser deras lidande, som ofta är mycket värre. Men en sån här sak ger stora rubriker.

    Visst finns det en skillnad. De är offentliga personer och förebilder. Och man kan inte alltid skildra vardagspersoners tillvaro. De kanske varken vill eller bör publiceras. Trots det funderar jag ändå på hur det känns att se den här grisfjädern bli en stor presshöna.

    Ska man inte rapportera alls om det? Jo naturligtvis bör man göra det. Men på ett mindre fördömande sätt (nu syftar jag på det väldigt allvarliga tonläget i reporterns röst, intervjuer med politiker och en de som tar ställning tydligt i frågan) och utan att dra för stora växlar av det hela.

    Att inte rapportera om det för att ”skydda fotbollen” är inte rätt väg att gå. Men att ge händelsen så stora proportioner är mer än att rapportera. Det är att värdera. Och kanske också att moralisera?

    Det är väl något som journalistkåren ibland faktiskt ska göra också, men det bör även göras på ett eftertänksamt sätt. Givetvis ska man inte låta bli att skriva om det helt och hållet för att undvika att idrotten svartmålas, journalister ska granska och inte skydda. Men samtidigt kan man inte förklara de stora rubrikerna utan att motivera dem. Och det är väl där som problemet ligger.

    För hur jag än vrider och vänder på den här nyheten så har jag svårt att se att den är värd de här dimensionerna. Den bör rapporteras om och diskuteras. Och oavsett om det var mobbning eller osyldig lek den här gången bör det understrykas att mobbning inte, ALDRIG, är okej.

    Men man kan inte med fog säga att Wilands rumpa är förstasidesstoff.

Skriv en kommentar

Regler för kommentarer »

Byggt med Notes Blog Core | Powered by WordPress